Ett minne av Nelly
Tussen precis såsom jag hittade den, förutom att jag knytit ihop den med en liten tråd för att hålla den samlad
Som jag skrivt förut så har jag hårtussen inramad bland bilder på Nelly, tidigare när jag bodde hemma hade jag den länge på sängbordet men jag var rädd att den skulle trilla ner på golvet och bli uppsugen av dammsugaren, så flyttade den till Novas prishylla. Efter det fick den plats i ramen och har suttit där sen dess. En del kanske tycker att jag är konstig, men folk sparar ju t.ex. en bit av manen från en häst osv, så jag tycker inte det är märkvärdigt att jag har en hårtuss istället :)
Jag bearbetar fortfarande sorgen efter Nellys bortgång kan jag känna. Jag har svårt att tänka på henne utan att få tårar i ögonen. En del utav bearbetningen handlar om att skriva. Jag vet inte varför, men det har nog att göra med att jag alltid tyckt om att skriva över huvudtaget liksom. Ibland funderar jag på om jag är rädd för att glömma, om det är därför jag skriver? Delvis kanske, eller jag vet inte hur jag ska förklara det. Men de minnen jag har av Nelly är ju såklart starkare nu/lättare att komma ihåg än vad de kommer vara om 10-20 år, så när de åren har gått så kan jag gå tillbaka och läsa om sånt jag skrivit, och komma på att ja justja, det gjorde vi ju, det inträffade och så kände jag osv. Jag skriver inte för andra, jag skriver för mig själv, för min egen skull.
När jag flyttade vet jag att jag tyckte det var jobbigt för att det kändes som att jag lämnade Nelly kvar, eftersom alla hennes saker finns hos mamma. Mamma har hennes urna, hennes gamla saker, och hennes koppel och halsband som hänger bredvid Pumas koppel. Inte som om man försöker förneka att hon är borta, utan för att alltid minnas henne och påminnas om att hon finns i tankarna. Kommer aldrig glömma känslan av att sitta där i bilen på vägen hem, och krampaktigt hålla i hennes koppel som helt plötsligt kändes så konstigt och overkligt på något sätt. Sånt som man bara hört andra prata om, men som man inte upplevt själv.
Sista bilden ♥
Vi kallade Nelly för Pigan, hon var våran piga. Den enda pigan. Jag har aldrig kallat någon av våra andra hundar för det, och ingen annan fick göra det heller. Jag sa åt folk som kallade Nova eller Puma för Pigan, för jag tyckte att det kändes fel att dom gjorde det, som om man försökte ersätta Nelly. Nu har jag accepterat att andra kan kalla Nova eller Puma för Pigan, men jag reagerar ändå på det. Det känns fel på något sätt. För någon månad sedan råkade jag kalla Nova för Pigan och jag blev chockad när jag kom på mig själv att jag nästan började gråta.
Som vanligt så svävar jag alltid iväg väldigt mycket när jag skriver om Nelly. Tanken var att jag bara skulle skriva lite enkelt om hårtussen, men det blev något mer. Mina tankar flyger iväg och jag vill sätta ord på det jag tänker när jag sitter här och skriver.
Några av er kanske förstår, andra sitter just nu och ser ut som frågetecken. Men den dagen ni förlorar er älskade fyrbenta vän så kommer ni nog också att förstå. Fast helst önskar jag att ingen skulle behöva gå igenom sorgen efter en älskads bortgång. Tvåbent som fyrbent.
Kvällen innan
Bumpis
but I wish that I could see you
I know that you are where you need to be
even though it’s not here with me
I miss you
and I still shead a tear every once in a while
and even though it’s different now
my heart won’t let you go
Nelly
Nellys födelsedag
Idag är det Nellys födelsedag. Grattis våran älskade kanelbulle, du är så saknad ♥
Här är en gammal bild på hennes tårta från hennes 11:e födelsedag tror jag :)
Tre år, du har varit borta för länge
Idag är det tre år sedan Nelly dog. Det känns fortfarande helt ofattbart på ett sätt. Jag blir fortfarande ledsen när jag ser bilder på henne och läser texter om henne, det gör ont att hon inte finns kvar. Christoffer frågade mig igår om jag var ledsen inför idag men jag känner fortfarande att jag inte klarar av att prata om mina känslor efter Nellys bortgång. Det blir bara en massa tårar. Jag skriver av mig ibland istället, och kan prata lite med mamma om det. Hon vet ju hur det känns. Men det är alltid med en stor klump i halsen som jag pratar om det faktum att hon inte finns här längre. Jag tycker det känns så svårt att prata med nån som inte har varit med om samma sak, som kanske inte riktigt knyter band till djur på samma sätt som en själv. Man förstår ju att hon är borta, men det känns oerhört jobbigt att förklara hur man känner när det är så. Och jag är annars en person som inte alls har problem att prata om mina känslor.
Jag har tänt ett ljus nyss för våran älskade svarta tant. Idag tänker jag lite extra på Nelly när jag tittar på min tatuering. Kanske finns det en förklaring till att det regnar idag. Älskade hund, kom hem igen ♥
As long as I remember, you exist
Älskade, saknade tant
in my heart
until we meet again
Faith will never leave me
cause when we meet again
I shall
once again,
be complete
He only takes the best
God's garden must be beautiful, he always takes the best 
Älskade du, min bästa vän, vi kommer att träffas igen
På regnbågsbron ska vi tillsammans vandra, för att aldrig mer skiljas från varandra
Lights will guide you home ♡
....and I will try to fix you ♥
Älskade hjärta
In tears we saw you sinking, and watched you pass away. Our hearts were almost broken, we wanted you to stay. But when we saw you sleeping, so peaceful, free from pain, how could we wish you back with us, to suffer that again?
It broke our hearts to lose you, but you did not go alone, for part of us went with you, the day god took you home. If roses grow in heaven, lord please pick a bunch for me. Place them in my best friend's arms and tell her they're from me.
Tell her I love her and miss her, and when she turns to smile, place a kiss upon her cheek and hold her for awhile. Because remembering her is easy, I do it every day, but there's an ache within my heart that will never go away.
Älskade ängel ❤
Skrivet den dagen du togs ifrån oss
Pigan ♥
Det är fortfarande så svårt att inse att något så älskat
inte kommer att komma tillbaka nå mer.
Har tittat på massvis med gamla bilder såhär mitt i natten. Saknaden växer sig allt större, och trots att det har gått tjugosju månader och fyra dagar så känns det ändå konstigt på något sätt. Som om man har förträngt den där dagen, den sista augusti tvåtusennio. Fast på något sätt så minns man den ändå, minns sorgen och även lättnaden, minns saknaden och alla tårar. Minns alla bra dagar innan det, och alla inte lika bra dagar med. Det finns säkert jättemycket att skriva men det går inte att sätta ord på mina känslor, på tomheten i hjärtat. Det går inte att sätta ord på hur svårt det är att förstå något som egentligen är så självklart, att hon är borta. Hon finns inte längre på jorden, men hon leker i himlen, finns i våran hjärtan och i våra tankar. Därifrån kommer hon aldrig att försvinna. Hon var så älskad, hon är så älskad ännu. Det har gått över två år, men hennes koppel och halsband hänger kvar, det är inte undanstoppat och det har aldrig varit det. Det ska inte vara det heller, för jag är säker på att hon följer oss fortfarande. Jag vet att hon följer oss fortfarande. Älskade hund.
Den här är för dig, pigan
Don't think of her as gone away, her journey's just begun,
life holds so many facets, this earth is only one.
Just think of her as resting from the sorrows and the tears,
in a place of warmth and comfort, where there are no days and years.
Think how she must be wishing, that we could know today how nothing but our sadness
can really pass away. And think of her as living in the hearts of those she touched,
for nothing loved is ever lost and she was loved so much.
Du finns alltid kvar, i minnena. Jag kommer tänka på dig varje gång jag tittar på min arm. Den här tatueringen är för alla som jag älskat, som inte längre finns kvar i livet.
I think of you with every waking moment of my life and dream of you with every dream that I have
I WILL ALWAYS CARRY YOU IN MY HEART ♥
Och TACK Hanna för (de fem sista) bilderna som du tog på Nelly år 2007. Titter på dom igen, igen och åter igen och är så glad att du lyckats fånga en så fin känsla i dem, på våran fina tant.
Pigans dag idag ♥
Jag önskar att du fanns kvar här! Älskade bästaste hund. Grattis på födelsedagen ♥
En dröm om mitt hjärta
Drömde om pigan igår natt, det var så fint. Hon kom tillbaka, hon levde. Mamma var hemma och hennes urna var också hemma, så jag tyckte att det var konstigt att hon hade hittat till stugan i Norge (fast det egentligen var i pappas stuga i Kardis, men ni vet ju hur osammanhängande fast ändå sammanhängade drömmar kan vara). Hon kom simmande i älven och upp på land.
Det var så verkligt, hon såg så glad och lycklig ut. Hon var sig själv, såsom jag kommer ihåg henne. Hon ramlade till med bakdelen när hon skulle upp för en liten trappa till en altan vi satt på, så som hon kunde göra ibland när hon blev vinglig. Hon la sig på en stol bakom ryggen på en klasskompis (hur nu han kom in i bilden) och där låg hon trångt men hon såg ändå så glad ut. En stund senare var hon borta igen, och det flöt en tjock schäfer som inte levde (som jag tydligen förstod var hon) på älven som nu nådde ändå upp till våran altan. Jag kände mig inte så sorgsen på något sätt, för jag var glad för att jag hade fått träffa henne en sista gång.
Hon kom till mig i drömmen, jag är så glad att jag fick drömma om henne. Det var så himla länge sen sist. Det var så fint att få återse henne, även om det bara var en dröm. Älskade pigan, hon var så pigg och glad, precis såsom jag minns henne ♥
"Hejdå älskling" var det sista jag sa åt henne innan jag stängde dörren efter mig för två år sedan, två år idag.
Visst var hon stor och klumpig ibland och knuffade omkull oss när vi var små, och visst minns jag den där gången då jag inte alls var så gammal, och hon drog omkull mig ute på parkeringen och jag skrapade upp hela lilltån och sa att jag hatade henne. Visst grät vi många gånger när hon hade ätit upp våra jul-chokladkalendrar och mackor som vi glömt framme. Visst grät vi också många gånger när vi grillat korv ute i skogen och tittade bort för en sekund, och hon var där och åt upp våran korv. Visst gjorde hon oss rädd ett par gånger, till exempel när hon fick fiskekroken i näsan, och när hon (matvraket nr 1) helt plötsligt slutade äta eftersom hon hade fått cancer.
Visst har jag varit ledsen och arg många gånger, men den här hunden har gett våran familj så mycket glädje så det finns inte. Min bror var 2 år, jag var 4 år och mamma 28 år när Nelly kom in i våra liv. Själv var Nelly 1½ år. I 14½ år fanns hon vid våran sida. Jag hade velat klona den här hunden, kunna ha henne med mig livet ut. Jag är så tacksam över att jag fick växa upp med Nelly, jag kunde inte ha fått en bättre vän.
Det är två år sedan idag. Kopplet och halsbandet hänger kvar på samma krok som vi hängde det på när vi kom hem från Gammelstad för två år sedan. På något sätt känns det fortfarande overkligt, och jag kan fortfarande inte låta bli att slänga ett extra öga mot platserna där du brukade ligga. Och hårtussen som jag hittade i mitt knä hemma samma kväll som du somnade in ligger kvar på hyllan. Det är helt obeskrivligt vad jag saknar den här hunden. Två år utan henne har nästan känts längre än vad 14 år med henne har gjort. Det finns ett så stort hålrum i hjärtat som inte går att fylla ut. Hon är så fruktansvärt saknad.
När du flyger min lilla duva så är det vingar av guld som dig bär
Vi glömmer dig aldrig, våran piga. Världens bästa.
Tell her we love her, tell her she's wanted. One more thing God, tell her please come home
Två år om sexton dagar. Ofattbart.
Nothing loved is ever lost
Missing someone is your heart's way of reminding you that you love them ♥
Kom hem nu pigan.
