Visst var hon stor och klumpig ibland och knuffade omkull oss när vi var små, och visst minns jag den där gången då jag inte alls var så gammal, och hon drog omkull mig ute på parkeringen och jag skrapade upp hela lilltån och sa att jag hatade henne. Visst grät vi många gånger när hon hade ätit upp våra jul-chokladkalendrar och mackor som vi glömt framme. Visst grät vi också många gånger när vi grillat korv ute i skogen och tittade bort för en sekund, och hon var där och åt upp våran korv. Visst gjorde hon oss rädd ett par gånger, till exempel när hon fick fiskekroken i näsan, och när hon (matvraket nr 1) helt plötsligt slutade äta eftersom hon hade fått cancer.

Visst har jag varit ledsen och arg många gånger, men den här hunden har gett våran familj så mycket glädje så det finns inte. Min bror var 2 år, jag var 4 år och mamma 28 år när Nelly kom in i våra liv. Själv var Nelly 1½ år. I 14½ år fanns hon vid våran sida. Jag hade velat klona den här hunden, kunna ha henne med mig livet ut. Jag är så tacksam över att jag fick växa upp med Nelly, jag kunde inte ha fått en bättre vän.



Det är två år sedan idag. Kopplet och halsbandet hänger kvar på samma krok som vi hängde det på när vi kom hem från Gammelstad för två år sedan. På något sätt känns det fortfarande overkligt, och jag kan fortfarande inte låta bli att slänga ett extra öga mot platserna där du brukade ligga. Och hårtussen som jag hittade i mitt knä hemma samma kväll som du somnade in ligger kvar på hyllan. Det är helt obeskrivligt vad jag saknar den här hunden. Två år utan henne har nästan känts längre än vad 14 år med henne har gjort. Det finns ett så stort hålrum i hjärtat som inte går att fylla ut. Hon är så fruktansvärt saknad.


När du flyger min lilla duva så är det vingar av guld som dig bär

Vi glömmer dig aldrig, våran piga. Världens bästa.

Måste säga att Nova är väldigt störningstålig, eller? ;)

Idag har jag och mamma varit och inhandlat lite akvariesaker. Jag har startat upp mitt gamla akvarium, då det vi har nu är såpass gammalt att vi inte vågar ha det längre för vi är rädda att det ska spricka när man byter vatten i det. Vi köpte lysrör eftersom det gamla var trasigt, en ny pump (den gamla har försvunnit), växter, stenar och en liten kruka. Sen rensade vi vårat gamla akvarium rent på guppys, ca 50-100 stycken utan överdrift, och gick iväg till djuraffären för att lämna iväg dom. Nu när det blir ett mindre akvarium håller vi oss ifrån alla lättförökande fisksorter.


Akvariumet är större än vad det ser ut, dock ungefär hälften av vad det gamla är

De fiskar som vi kommer flytta över till det mindre karet är en praktbotia, en zebrasnäcka, två neon/kardinaltetror och en ancistrus, om vi nu hittar den! Den har vi inte sett på ett tag, så antingen har den grävt ner sig eller så har den dött. Tetrorna var från början tre stycken, som jag fick av Therese som i panik var tvungen att ge de till mig eftersom hennes andra fiskar åt upp dom. De ska ju helst vara i stim men de trivdes bra tillsammans med guppysarna.

Nu ska vi låta akvariumet stå och gå ett tag innan vi flyttar över fiskarna. Sen ska vi även köpa två praktbotior till, då de helst vill vara några stycken. Praktbotian vi har nu var bästa vän med våran gamla guldfisk, de simmade alltid ihop, fast guldfisken dog för något år sedan. Vi ska köpa nån slöjstjärt och guldfisk nu tänkte vi, kanske någon annan fisk också, vi får se. Jag hade velat ha en kuhlii-ål, men det vet jag inte om mamma går med på ;) Men de verkar häftiga! De kan bli upp till 11 centimeter.

Bild till mamma (från google), så hon ser att våran Randige Ragge (praktbotian) kan få en fin vän om vi köper en liten ål!!

Jag har riktigt bloggtorka, även i min privata blogg just nu.. Har tränat ett till lydnadspass sen jag skrev sist, gick också väldigt bra. Mamma skulle filma men batteriet tog precis slut, typiskt ;) Det regnar mest om dagarna så det är inte mycket som händer tyvärr..

Bara för att fylla upp lite tänkte jag visa lite bilder på min folkskygga hund bland lite folk nere i Gävle. För ett halvår sedan när Christoffer fått lägenheten var jag så osäker på hur Nova skulle vara när hon kom till ett nytt ställe, hon som blir nervös av att gå längre än 250 meter här inne i stan.. Hon är verkligen som en helt annan hund! Bara hon får lite tid med folk så går det hur bra som helst, här kommer lite bilder (och ja, de flesta är tagna när det har varit fest så ni får ha överseende, men det är då det är mest folk hemma hos oss):


Nova och Henke, hennes favorit av Christoffers kompisar. De ligger alltid i sängen och myser när han kommer och hälsar på!


Nova och Martin, som hon ALLTID skäller på, men sen upptäcker hon att det är han :P


Sebbe och Markus håller på att försöka få Nova att hoppa över Sebbe haha..


Nova ute på loftgången och blir klappad. Mitt i smeten ska man vara!


Också mitt i smeten, här är hon dock vid mig och blir klappad


Nova sitter under bordet och bli klappad, där är man säker fastän man är lite rädd!


Och slutligen mitt i smeten igen, fastän pojkarna skriker och sjunger till musiken

Det var de bilder jag hittade, tycker det är lite roligt att titta på. De som vet hur rädd Nova är för människorblir nog förvånade över att se att hon alltid är mitt i smeten. Finns faktiskt väldigt många andra som hon är förtjust i som jag inte har bild på henne tillsammans med..

Hittade den här när jag städade hos mamma, kunde inte låta bli att le och rama in den och ställa den vid Novas prishörna :)

I måndags kväll åkte jag och Christoffer till klubben för att träna med Nova. Jag har inte tränat lydnad på hela sommaren tror jag, och allt satt som smäck! En sån hund som jag hade på träningen vill jag ha hela tiden. Hon var så "på" och ville ville ville verkligen. Jag körde igenom hela lydnadsklass 2 med henne och hon pep sig igenom hela fria följet för hon var så taggad. Fria följet som hon annars är så dålig på :P Förutom när hon får såna där ryck och går hur bra som helst, eller som en liten ostbåge vid sidan haha..

Jag körde tre skick till rutan och de var hur bra som helst, hon kommer verkligen ihåg! Och henns fjärr var också huuur fin som helst, ja jag skulle kunna sitta här och skriva hur många bra saker som helst, det var så kul att äntligen få träna, och att Nova var så himla taggad :) Men jag har bestämt mig för att träna snart igen, och ta med kameran då så ni får lite film, så får ni själv se istället för att bara läsa ;)


Såhär kan det se ut när Nova och husse är ute och går. Lägg märke till vem som håller i kopplet, och vem som bär halsbandet ;)

Christoffer fick också träna lite fritt följ med henne, för han är en sån som säger att hon ska göra något, och när hon inte gör det så ger han upp och låter det vara. Det där är någonting som Nova såklart har lärt sig, hon vet att man inte behöver göra allt som Christoffer säger. Sen är han ibland lite dålig på att berömma henne på ett överdrivet sätt. Jag är ofta överdriven i mitt beröm, så att det ska göra hunden glad. Han har lite svårt för det där överdrivna, men så brukar det ju vara med killar, det är något som jag brukar märka av på kurser också. Så jag ville att de skulle öva kontakten och framförallt att Christoffer skulle öva på rollen som han har.


Som sagt, Nova bär kopplet och husse halsbandet!

Två år om sexton dagar. Ofattbart.

På Monicas uppmaning så ska jag skriva om hemresan från Gävle i lördags. Ni som läser min privata blogg har redan läst historian, men jag bjuder på den igen. Jag kan i alla fall skratta åt allt idag, men det kunde jag inte då! ;) Så här kommer en liten novell, varning för mycket text men jag lovar er att ni får ett gott skratt om ni läser!
 

I lördags/söndags var jag med om den värsta tågresan i mitt liv. Det måste vara det värsta jag varit med om nånsin nästan, världens största jävla skämt. 

Jag, Christoffer och Nova kliver på tåg 94 i Gävle, som faktiskt är i tid (bara någon minut sen). Under resan hann vi bli en timme sena, så vi kom till Långsele klockan ett istället för klockan tolv och vi bestämde att vi skulle kvällsrasta hunden. Christoffer går ut med henne, och jag kliver bara precis utanför tåget och står och tittar på. Det handlar om 20 sekunder, max, som var vi ute, sen vänder vi oss om och ser hur tåget börjar rulla. Konduktören har inte blåst i pipan, och verkar inte fatta att vi står kvar. Jag ser mig snabbt omkring och ser att vagnsdörrarna är stängda men att konduktören står och tittar ut genom sin dörr lite längre bak. Vi börjar springa efter tåget, men Christoffer vänder ganska snabbt och jag fortsätter tills perrongen tar slut. När konduktörens vagn åkte förbi så stod han och glodde ner i nå papper. Jävligt smart!! Kan ju vara skapligt bra att se efter om nån ser ut att inte ha hunnit kliva på, men nä det hade han inte en tanke på. Jag kan inte fatta hur han kunde missa oss!

Så där står vi i Långsele med mobilerna, pengar, datorerna och all packning kvar på tåget. Och där står jag på perrongen utan skor. Jag sa alla fula ord jag kom på och var så jävla arg och förtvivlad så jag började grina helt hysteriskt och säga att jag ville ringa till mamma och pappa och att jag ville åka hem.. Christoffer fick låna en telefon av en taxichaufför och ringde SJ, men de kunde inte backa tillbaka tåget för de hade åkt för långt (5 min)?! Jag blev så arg, vi lever på 2000-talet och tågen kan fan inte ens backa tillbaka, vilket jävla skämt. Förstå känslan när man står där på perrongen utan skor och ser tåget lämna oss bakom sig. I alla fall så skulle vi vänta på tåg 92 som skulle gå kl 3.28 och hoppa på det och så skulle vi hämta våra grejer i Boden, men när jag hörde det så vart så jävla sur så jag skrek rakt ut, jag tänkte inte åka så långt utan grejerna! Så eftersom tågen skulle stå i Vännäs till kl 8.00 så skulle vi kanske hinna ikapp, men vi var båda så jävla sura så vi skulle minsann få de att vänta på oss där hade vi bestämt oss för. Vi tänkte inte åka på ett annat tåg enda upp till Boden. Han som Christoffer pratade med ringde till tågpersonalen som skulle ta hand om våra grejer.

Vi pratade med taxichauffören och frågade om han kunde skicka fakturor, då vi tänkte ta taxi till Vännäs, ca 18-20 mil. Vi hade ju inte en krona på oss så det var lite svårt att göra något åt saken. Jag satt ute på asfalten och gräta hysteriskt och sa till Christoffer att vi inte har råd att åka taxi så långt. Tyvärr kunde han inte fakturera, och han blev tvungen att åka iväg. Han hade stannat säkert en halvtimme och försökt hjälpa oss, fastän han hade en körning som väntade. Jag såg hur han tittade oroligt på mig och inte riktigt ville lämna oss själva där. Han försökte verkligen hjälpa oss och han hade gjort allt han kunde. När taxin åkte från stationen kändes det seriöst som att allt var över, som att vårt sista hopp hade lämnat oss.

Vi promenerade runt i Långsele för att fördriva tiden. Det var inte skitskönt att gå utan skor, och dessutom hade det ju självklart regnat så jag vart väldigt blöt. Jag var bara glad att jag tog Christoffers tröja på mig när jag gick ut för annars hade jag frysit ihjäl, för jag fryser alltid. Christoffer hade t-shirt på sig, men han fryser sällan.. Strax efter tvåtiden kom två tyskar till tågstationen och pratade lite med oss. Vid den tiden var vi grymt hungriga, men maten låg ju såklart på det andra tåget. Nova, den stackaren, var såklart jättetörstig. Hon försökte dricka i smutsiga vattenpölar när vi var ute och gick. Jag tog med henne till toan och lyfte upp henne till kranen men hon förstod inte att hon kunde dricka. Vi hade sett plastmuggar utomhus så jag gick dit och plockade på mig dom och sköljde ur dom och fyllde upp vatten till Nova. Jag tycker det låter så hemskt, och det kändes verkligen förjävligt att man var tvungen att göra något sånt.


Hade hål i båda hälarna och småhål i hela sockarna efter att ha varit i Långsele. Sockarna ska vara vita egentligen.... Förstår ni att jag hade ont?!

Klockan tre kom tåget som skulle ner till Stockholm, och vi pratade med en kvinnlig konduktör då, som var så himla snäll och stannade och ringde upp vårat tåg och kontrollerade att de hade låst in våra saker. Jag sa till henne att jag var så orolig och hade så ont i magen för man funderade över om grejerna stod kvar, och hon förstod precis så hon ringde. Våra grejer var vid det tillfället INTE inlåsta!! Men de skulle låsa in dom då, och shit vad grinig jag vart. Det hade gått TVÅ timmar sen de fick veta att vi stod kvar på perrongen, och de hade fortfarande inte låst in sakerna. 

Klockan halv fem, en timme försenat, kom tåget och vi hoppade på. Eftersom det var så dåligt med plats så fick vi sova i gången, jag, Christoffer och hunden.. Jag hade promenerat hål i sockarna, de var helt gråa och äckliga. Hade så sjukt ont i fötterna så ja.. Jag somnade till typ två minuter men kunde inte slappna av alls. Det faktum att vi inte hade nån klocka med oss gjorde mig väldigt stressad också.. Christoffer fick sjukt ont i magen (han har haft ont i magen sen tisdag förra veckan, och har bland annat varit till akuten pga det) och tabletterna som han åt när han fick ont låg såklart på det andra tåget. Jag gick och pratade med konduktören och frågade om vi skulle kunna byta i Vännäs men han sa att han inte visste. OCh jag vart riktigt irriterad, och sa att min pojkvän har så jävla ont i magen och hans medicin är på det andra tåget så vi måste hinna dit, och då ändrar han sig och säger att vi är där på en timme.

Vi kommer fram till Vännäs 7.10 och byter äntligen till rätt tåg. Fyfan vad skönt det var att komma dit och ta bort "låset" (silvertejpen) från glashytten och se att alla våra grejer var kvar. Jag var helt bombsäker på att nånting skulle ha hunnit bli stulet. Det går inte att förklara känslan av att äntligen sitta på rätt tåg! Vi somnade alla tre innan vi ens hunnit lämna Vännäs, och sov fyra timmar. Vi var sen framme i Boden vid tolvtiden och då bytte vi tåg och sen bar det av hemåt. Kallt var det hemma, men så jävla skönt att komma hem efter den där tågresan alltså!

Hade jag inte haft Christoffer med mig så hade jag seriöst lagt mig på rälsen och hoppats att ett godståg hade kört över mig, fyfan jag var så arg och ledsen så det var sjukt.. Det gick faktiskt förbi tre godståg under tiden vi väntade, så jag hade alltså större chans att bli överkörd än att få komma hem haha! Nästa gång (förhoppningsvis aldrig igen) så ska jag fan säga att jag har hjärtproblem som pappa sa, eller diabetes som mamma sa. Jag har åkt tåg regelbundet i tre år, men det här är fan det värsta jag har varit med om. Jag vill aldrig mer till Långsele, det kan jag lova.

I tisdags skulle jag och Nova egentligen ha åkt hem, men pga förseningar så avbokade jag min biljett och stannade, istället åker vi hem imorgon och då följer även husse med upp. Jag har faktistk hemlängtan! Har varit borta i nästan två månader. Har aldrig varit hemifrån såhär länge, fast å andra sidan är ju även detta mitt hem så det är lite konstigt att jämföra :) Men i Gällivare har jag ju i princip alla mina nära och kära. 

Jag saknar mamma, pappa, lillebror, Puma, mormor, morfar och mina kompisar. Ska bli skönt att komma hem! Längtar tills stora schäfertösen möter upp en i hallen och skriker av glädje för att överrösta den pratande Nova, och för att visa att hon också finns.


Toktjejorna saknar nog varandra litegrann. Blir nog en del bus när vi kommer hem!