Livet har inte varit rättvist sen den dagen då du försvann.



365 dagar har gått sen jag, mamma och Nelly körde till Gammelstad för Nellys sista vila. 365 dagar har gått sen vi stod där ute på gräset, med en lugn svart tant som hanterade situationen som vilken annan som helst. 365 dagar har gått sedan vi tre satt inne i rummet och veterinären kom och berättade hur allt skulle gå till. Det känns så hemskt att tänka tillbaka, samtidigt som jag vet att vi fattade rätt beslut och jag vet att Nelly tackar oss. Att låta henne somna in medan hon hade värdighet kvar i livet är det bästa vi kunde göra henne.

Det kanske inte är alla som vet varför vi lät henne somna in, för jag har nog aldrig skrivit det. Det som fick oss att ta sista beslutet var pga att hon hade vatten i lungorna och emellertid fick hon extremt tungt att andas. Det var så hemskt att se henne lida. Jag har kvar filmer i mobilen på Nellys hemska andning, så att jag när som helst ska kunna titta på filmen när jag känner att vi tog fel beslut när vi lät henne somna in, och inse att det verkligen inte var fel beslut. Men jag har aldrig behövt titta på filmen, aldrig känt att det varit fel beslut.

Aldrig har jag heller berättat om att Nellys hjärta var starkt, och att det var kroppen som gav vika. Det bevisades den där dagen för ett år sedan. Eftersom det behövdes två sprutor för Nelly innan hon somnade, så fick jag och mamma gå ut ett tag medan de gav den andra sprutan. Vi sa det till varandra i bilen när vi åkte hem, att när vi sedan fick gå in så var hon inte kvar där. Det är inte lätt att beskriva, men när jag klev in i rummet igen så kändes det konstigt och tomt. Jag var helt övertygad om att hon inte längre var där och mamma kände samma sak. Vi lämnade en ros mellan hennes framtassar innan vi gick. När vi lämnade henne såg det inte ut som henne längre, hon var skrämmande lik en varg, nästan så att man inte kände igen henne. "Hejdå älskling" var det sista jag sa åt henne innan jag stängde dörren efter mig.

 

Föralltid älskad, alltid saknad. Tomrummet går inte att beskriva.



Idag har Nellys minneslykta brunnit fint på köksbordet. Hennes koppel hänger på samma gamla plats som förut, tillsammans med Nova och Pumas. Hårtussen jag hittade i mitt knä samma kväll som hon somnade in, ligger fortfarande kvar på nattduksbordet. Så kommer det nog alltid vara. Hon finns fortfarande kvar, men hon syns bara inte.

Gamla bloggens inlägg hittar du på http://www.blogtown.se/blog.php?id=lillstrumpan