På Monicas uppmaning så ska jag skriva om hemresan från Gävle i lördags. Ni som läser min privata blogg har redan läst historian, men jag bjuder på den igen. Jag kan i alla fall skratta åt allt idag, men det kunde jag inte då! ;) Så här kommer en liten novell, varning för mycket text men jag lovar er att ni får ett gott skratt om ni läser!
 

I lördags/söndags var jag med om den värsta tågresan i mitt liv. Det måste vara det värsta jag varit med om nånsin nästan, världens största jävla skämt. 

Jag, Christoffer och Nova kliver på tåg 94 i Gävle, som faktiskt är i tid (bara någon minut sen). Under resan hann vi bli en timme sena, så vi kom till Långsele klockan ett istället för klockan tolv och vi bestämde att vi skulle kvällsrasta hunden. Christoffer går ut med henne, och jag kliver bara precis utanför tåget och står och tittar på. Det handlar om 20 sekunder, max, som var vi ute, sen vänder vi oss om och ser hur tåget börjar rulla. Konduktören har inte blåst i pipan, och verkar inte fatta att vi står kvar. Jag ser mig snabbt omkring och ser att vagnsdörrarna är stängda men att konduktören står och tittar ut genom sin dörr lite längre bak. Vi börjar springa efter tåget, men Christoffer vänder ganska snabbt och jag fortsätter tills perrongen tar slut. När konduktörens vagn åkte förbi så stod han och glodde ner i nå papper. Jävligt smart!! Kan ju vara skapligt bra att se efter om nån ser ut att inte ha hunnit kliva på, men nä det hade han inte en tanke på. Jag kan inte fatta hur han kunde missa oss!

Så där står vi i Långsele med mobilerna, pengar, datorerna och all packning kvar på tåget. Och där står jag på perrongen utan skor. Jag sa alla fula ord jag kom på och var så jävla arg och förtvivlad så jag började grina helt hysteriskt och säga att jag ville ringa till mamma och pappa och att jag ville åka hem.. Christoffer fick låna en telefon av en taxichaufför och ringde SJ, men de kunde inte backa tillbaka tåget för de hade åkt för långt (5 min)?! Jag blev så arg, vi lever på 2000-talet och tågen kan fan inte ens backa tillbaka, vilket jävla skämt. Förstå känslan när man står där på perrongen utan skor och ser tåget lämna oss bakom sig. I alla fall så skulle vi vänta på tåg 92 som skulle gå kl 3.28 och hoppa på det och så skulle vi hämta våra grejer i Boden, men när jag hörde det så vart så jävla sur så jag skrek rakt ut, jag tänkte inte åka så långt utan grejerna! Så eftersom tågen skulle stå i Vännäs till kl 8.00 så skulle vi kanske hinna ikapp, men vi var båda så jävla sura så vi skulle minsann få de att vänta på oss där hade vi bestämt oss för. Vi tänkte inte åka på ett annat tåg enda upp till Boden. Han som Christoffer pratade med ringde till tågpersonalen som skulle ta hand om våra grejer.

Vi pratade med taxichauffören och frågade om han kunde skicka fakturor, då vi tänkte ta taxi till Vännäs, ca 18-20 mil. Vi hade ju inte en krona på oss så det var lite svårt att göra något åt saken. Jag satt ute på asfalten och gräta hysteriskt och sa till Christoffer att vi inte har råd att åka taxi så långt. Tyvärr kunde han inte fakturera, och han blev tvungen att åka iväg. Han hade stannat säkert en halvtimme och försökt hjälpa oss, fastän han hade en körning som väntade. Jag såg hur han tittade oroligt på mig och inte riktigt ville lämna oss själva där. Han försökte verkligen hjälpa oss och han hade gjort allt han kunde. När taxin åkte från stationen kändes det seriöst som att allt var över, som att vårt sista hopp hade lämnat oss.

Vi promenerade runt i Långsele för att fördriva tiden. Det var inte skitskönt att gå utan skor, och dessutom hade det ju självklart regnat så jag vart väldigt blöt. Jag var bara glad att jag tog Christoffers tröja på mig när jag gick ut för annars hade jag frysit ihjäl, för jag fryser alltid. Christoffer hade t-shirt på sig, men han fryser sällan.. Strax efter tvåtiden kom två tyskar till tågstationen och pratade lite med oss. Vid den tiden var vi grymt hungriga, men maten låg ju såklart på det andra tåget. Nova, den stackaren, var såklart jättetörstig. Hon försökte dricka i smutsiga vattenpölar när vi var ute och gick. Jag tog med henne till toan och lyfte upp henne till kranen men hon förstod inte att hon kunde dricka. Vi hade sett plastmuggar utomhus så jag gick dit och plockade på mig dom och sköljde ur dom och fyllde upp vatten till Nova. Jag tycker det låter så hemskt, och det kändes verkligen förjävligt att man var tvungen att göra något sånt.


Hade hål i båda hälarna och småhål i hela sockarna efter att ha varit i Långsele. Sockarna ska vara vita egentligen.... Förstår ni att jag hade ont?!

Klockan tre kom tåget som skulle ner till Stockholm, och vi pratade med en kvinnlig konduktör då, som var så himla snäll och stannade och ringde upp vårat tåg och kontrollerade att de hade låst in våra saker. Jag sa till henne att jag var så orolig och hade så ont i magen för man funderade över om grejerna stod kvar, och hon förstod precis så hon ringde. Våra grejer var vid det tillfället INTE inlåsta!! Men de skulle låsa in dom då, och shit vad grinig jag vart. Det hade gått TVÅ timmar sen de fick veta att vi stod kvar på perrongen, och de hade fortfarande inte låst in sakerna. 

Klockan halv fem, en timme försenat, kom tåget och vi hoppade på. Eftersom det var så dåligt med plats så fick vi sova i gången, jag, Christoffer och hunden.. Jag hade promenerat hål i sockarna, de var helt gråa och äckliga. Hade så sjukt ont i fötterna så ja.. Jag somnade till typ två minuter men kunde inte slappna av alls. Det faktum att vi inte hade nån klocka med oss gjorde mig väldigt stressad också.. Christoffer fick sjukt ont i magen (han har haft ont i magen sen tisdag förra veckan, och har bland annat varit till akuten pga det) och tabletterna som han åt när han fick ont låg såklart på det andra tåget. Jag gick och pratade med konduktören och frågade om vi skulle kunna byta i Vännäs men han sa att han inte visste. OCh jag vart riktigt irriterad, och sa att min pojkvän har så jävla ont i magen och hans medicin är på det andra tåget så vi måste hinna dit, och då ändrar han sig och säger att vi är där på en timme.

Vi kommer fram till Vännäs 7.10 och byter äntligen till rätt tåg. Fyfan vad skönt det var att komma dit och ta bort "låset" (silvertejpen) från glashytten och se att alla våra grejer var kvar. Jag var helt bombsäker på att nånting skulle ha hunnit bli stulet. Det går inte att förklara känslan av att äntligen sitta på rätt tåg! Vi somnade alla tre innan vi ens hunnit lämna Vännäs, och sov fyra timmar. Vi var sen framme i Boden vid tolvtiden och då bytte vi tåg och sen bar det av hemåt. Kallt var det hemma, men så jävla skönt att komma hem efter den där tågresan alltså!

Hade jag inte haft Christoffer med mig så hade jag seriöst lagt mig på rälsen och hoppats att ett godståg hade kört över mig, fyfan jag var så arg och ledsen så det var sjukt.. Det gick faktiskt förbi tre godståg under tiden vi väntade, så jag hade alltså större chans att bli överkörd än att få komma hem haha! Nästa gång (förhoppningsvis aldrig igen) så ska jag fan säga att jag har hjärtproblem som pappa sa, eller diabetes som mamma sa. Jag har åkt tåg regelbundet i tre år, men det här är fan det värsta jag har varit med om. Jag vill aldrig mer till Långsele, det kan jag lova.