Visst var hon stor och klumpig ibland och knuffade omkull oss när vi var små, och visst minns jag den där gången då jag inte alls var så gammal, och hon drog omkull mig ute på parkeringen och jag skrapade upp hela lilltån och sa att jag hatade henne. Visst grät vi många gånger när hon hade ätit upp våra jul-chokladkalendrar och mackor som vi glömt framme. Visst grät vi också många gånger när vi grillat korv ute i skogen och tittade bort för en sekund, och hon var där och åt upp våran korv. Visst gjorde hon oss rädd ett par gånger, till exempel när hon fick fiskekroken i näsan, och när hon (matvraket nr 1) helt plötsligt slutade äta eftersom hon hade fått cancer.

Visst har jag varit ledsen och arg många gånger, men den här hunden har gett våran familj så mycket glädje så det finns inte. Min bror var 2 år, jag var 4 år och mamma 28 år när Nelly kom in i våra liv. Själv var Nelly 1½ år. I 14½ år fanns hon vid våran sida. Jag hade velat klona den här hunden, kunna ha henne med mig livet ut. Jag är så tacksam över att jag fick växa upp med Nelly, jag kunde inte ha fått en bättre vän.



Det är två år sedan idag. Kopplet och halsbandet hänger kvar på samma krok som vi hängde det på när vi kom hem från Gammelstad för två år sedan. På något sätt känns det fortfarande overkligt, och jag kan fortfarande inte låta bli att slänga ett extra öga mot platserna där du brukade ligga. Och hårtussen som jag hittade i mitt knä hemma samma kväll som du somnade in ligger kvar på hyllan. Det är helt obeskrivligt vad jag saknar den här hunden. Två år utan henne har nästan känts längre än vad 14 år med henne har gjort. Det finns ett så stort hålrum i hjärtat som inte går att fylla ut. Hon är så fruktansvärt saknad.


När du flyger min lilla duva så är det vingar av guld som dig bär

Vi glömmer dig aldrig, våran piga. Världens bästa.