Drömde om pigan igår natt, det var så fint. Hon kom tillbaka, hon levde. Mamma var hemma och hennes urna var också hemma, så jag tyckte att det var konstigt att hon hade hittat till stugan i Norge (fast det egentligen var i pappas stuga i Kardis, men ni vet ju hur osammanhängande fast ändå sammanhängade drömmar kan vara). Hon kom simmande i älven och upp på land.

Det var så verkligt, hon såg så glad och lycklig ut. Hon var sig själv, såsom jag kommer ihåg henne. Hon ramlade till med bakdelen när hon skulle upp för en liten trappa till en altan vi satt på, så som hon kunde göra ibland när hon blev vinglig. Hon la sig på en stol bakom ryggen på en klasskompis (hur nu han kom in i bilden) och där låg hon trångt men hon såg ändå så glad ut. En stund senare var hon borta igen, och det flöt en tjock schäfer som inte levde (som jag tydligen förstod var hon) på älven som nu nådde ändå upp till våran altan. Jag kände mig inte så sorgsen på något sätt, för jag var glad för att jag hade fått träffa henne en sista gång.



Hon kom till mig i drömmen, jag är så glad att jag fick drömma om henne. Det var så himla länge sen sist. Det var så fint att få återse henne, även om det bara var en dröm. Älskade pigan, hon var så pigg och glad, precis såsom jag minns henne ♥