Det är fortfarande så svårt att inse att något så älskat
inte kommer att komma tillbaka nå mer.

Har tittat på massvis med gamla bilder såhär mitt i natten. Saknaden växer sig allt större, och trots att det har gått tjugosju månader och fyra dagar så känns det ändå konstigt på något sätt. Som om man har förträngt den där dagen, den sista augusti tvåtusennio. Fast på något sätt så minns man den ändå, minns sorgen och även lättnaden, minns saknaden och alla tårar. Minns alla bra dagar innan det, och alla inte lika bra dagar med. Det finns säkert jättemycket att skriva men det går inte att sätta ord på mina känslor, på tomheten i hjärtat. Det går inte att sätta ord på hur svårt det är att förstå något som egentligen är så självklart, att hon är borta. Hon finns inte längre på jorden, men hon leker i himlen, finns i våran hjärtan och i våra tankar. Därifrån kommer hon aldrig att försvinna. Hon var så älskad, hon är så älskad ännu. Det har gått över två år, men hennes koppel och halsband hänger kvar, det är inte undanstoppat och det har aldrig varit det. Det ska inte vara det heller, för jag är säker på att hon följer oss fortfarande. Jag vet att hon följer oss fortfarande. Älskade hund.