Idag är det tre år sedan Nelly dog. Det känns fortfarande helt ofattbart på ett sätt. Jag blir fortfarande ledsen när jag ser bilder på henne och läser texter om henne, det gör ont att hon inte finns kvar. Christoffer frågade mig igår om jag var ledsen inför idag men jag känner fortfarande att jag inte klarar av att prata om mina känslor efter Nellys bortgång. Det blir bara en massa tårar. Jag skriver av mig ibland istället, och kan prata lite med mamma om det. Hon vet ju hur det känns. Men det är alltid med en stor klump i halsen som jag pratar om det faktum att hon inte finns här längre. Jag tycker det känns så svårt att prata med nån som inte har varit med om samma sak, som kanske inte riktigt knyter band till djur på samma sätt som en själv. Man förstår ju att hon är borta, men det känns oerhört jobbigt att förklara hur man känner när det är så. Och jag är annars en person som inte alls har problem att prata om mina känslor.

Jag har tänt ett ljus nyss för våran älskade svarta tant. Idag tänker jag lite extra på Nelly när jag tittar på min tatuering. Kanske finns det en förklaring till att det regnar idag. Älskade hund, kom hem igen ♥

As long as I remember, you exist