Tussen precis såsom jag hittade den, förutom att jag knytit ihop den med en liten tråd för att hålla den samlad

Som jag skrivt förut så har jag hårtussen inramad bland bilder på Nelly, tidigare när jag bodde hemma hade jag den länge på sängbordet men jag var rädd att den skulle trilla ner på golvet och bli uppsugen av dammsugaren, så flyttade den till Novas prishylla. Efter det fick den plats i ramen och har suttit där sen dess. En del kanske tycker att jag är konstig, men folk sparar ju t.ex. en bit av manen från en häst osv, så jag tycker inte det är märkvärdigt att jag har en hårtuss istället :)

Jag bearbetar fortfarande sorgen efter Nellys bortgång kan jag känna. Jag har svårt att tänka på henne utan att få tårar i ögonen. En del utav bearbetningen handlar om att skriva. Jag vet inte varför, men det har nog att göra med att jag alltid tyckt om att skriva över huvudtaget liksom. Ibland funderar jag på om jag är rädd för att glömma, om det är därför jag skriver? Delvis kanske, eller jag vet inte hur jag ska förklara det. Men de minnen jag har av Nelly är ju såklart starkare nu/lättare att komma ihåg än vad de kommer vara om 10-20 år, så när de åren har gått så kan jag gå tillbaka och läsa om sånt jag skrivit, och komma på att ja justja, det gjorde vi ju, det inträffade och så kände jag osv. Jag skriver inte för andra, jag skriver för mig själv, för min egen skull.

När jag flyttade vet jag att jag tyckte det var jobbigt för att det kändes som att jag lämnade Nelly kvar, eftersom alla hennes saker finns hos mamma. Mamma har hennes urna, hennes gamla saker, och hennes koppel och halsband som hänger bredvid Pumas koppel. Inte som om man försöker förneka att hon är borta, utan för att alltid minnas henne och påminnas om att hon finns i tankarna. Kommer aldrig glömma känslan av att sitta där i bilen på vägen hem, och krampaktigt hålla i hennes koppel som helt plötsligt kändes så konstigt och overkligt på något sätt. Sånt som man bara hört andra prata om, men som man inte upplevt själv.


Sista bilden ♥

Vi kallade Nelly för Pigan, hon var våran piga. Den enda pigan. Jag har aldrig kallat någon av våra andra hundar för det, och ingen annan fick göra det heller. Jag sa åt folk som kallade Nova eller Puma för Pigan, för jag tyckte att det kändes fel att dom gjorde det, som om man försökte ersätta Nelly. Nu har jag accepterat att andra kan kalla Nova eller Puma för Pigan, men jag reagerar ändå på det. Det känns fel på något sätt. För någon månad sedan råkade jag kalla Nova för Pigan och jag blev chockad när jag kom på mig själv att jag nästan började gråta.

Som vanligt så svävar jag alltid iväg väldigt mycket när jag skriver om Nelly. Tanken var att jag bara skulle skriva lite enkelt om hårtussen, men det blev något mer. Mina tankar flyger iväg och jag vill sätta ord på det jag tänker när jag sitter här och skriver.

Några av er kanske förstår, andra sitter just nu och ser ut som frågetecken. Men den dagen ni förlorar er älskade fyrbenta vän så kommer ni nog också att förstå. Fast helst önskar jag att ingen skulle behöva gå igenom sorgen efter en älskads bortgång. Tvåbent som fyrbent.