Vi kommer att träffas igen, världens bästa vän!
På regnbågsbron ska vi tillsammans vandra för att aldrig mer skiljas ifrån varandra



Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker,
Visst förändrar sig världen var dag, men ibland blir den aldrig densamma mer..

631 dagars saknad.
 

 
Världens vackraste svarta får. Jag älskar dig till månen och tillbaka! Du fattas mig.
 

Fortfarande, efter ett och ett halvt år, så reagerar jag så fort nån säger "pigan", och det är strängt förbjudet att kalla någon av våra andra hundar för det. Du var Pigan, våran piga. Det finns ingen annan piga nu när inte du finns här med oss längre.

Hur långt bort du än är så kommer jag aldrig att sluta älska dig, kommer aldrig förstå att du är borta. Älskade, finaste, vackraste hund. Det gör ont i hjärtat att tänka på att jag aldrig kommer att få vakna upp på mitt rum och se dig ligga och sova i fotänden. Det gör ont i hjärtat att veta att du aldrig nånsin kommer att ligga i hallen mer när man kommer hem efter skolan. Jag har fortfarande inte vant mig.

1994-10-04 - 2009-08-31
Nothing loved is ever lost and you were loved so much.

They shine a little brighter, feel a little more, touch your life in ways
that no one has ever done before. They love a little stronger,
live to give their best, they make our lives so blest, so why do they go so soon?

There must be borrowed angels here in this life, they come along,
into this world, and make this world bright but they can't stay forever
cause they're heaven sent, and sometimes heaven needs them back again

Världens bästa och vackraste hund.
Nelly för 14 år sedan, cirka två år gammal ♥

Idag är en speciell dag, lika speciell som den varit sedan flera år tillbaka. De enda skillnaden nu är att hon inte är kvar här längre, det var hon inte förra året heller. Idag skulle Nelly ha blivit 16 år. Sexton hela år. Älskade pigan. Jag har nyss kommit hem med tåget från Gävle, har ställt fram Nellys minneslykta på bordet och tänt den.


Det handlar inte om att jag blir mindre utan dig för jag är fortfarande en och sextio oavsett om jag står eller ligger. Det är det där tomrummet i hjärtat som känns mest.

....367 dagar är fortfarande för mycket när man saknar någon.


Och jag måste helt enkelt ta flera djupa andetag

för idag är en sådan dag som jag känner att
jag kommer att gå sönder av minsta lilla

I tisdags var det sorgens dag (saknadens dag)
och jag önskar att det fanns ett sätt att få tillbaka dig

Jag önskar att någon kunde förklara varför

Jag minns ännu dina bruna ögon, 
men jag har tappat räkningen på hur
många tårar jag har gråtit varje natt
när mina minnen varit för många

Och idag är en sådan dag när jag måste ta
flera djupa andetag för att inte kvävas av livet
och tankarna om hur det var innan du togs ifrån mig

 

Livet har inte varit rättvist sen den dagen då du försvann.



365 dagar har gått sen jag, mamma och Nelly körde till Gammelstad för Nellys sista vila. 365 dagar har gått sen vi stod där ute på gräset, med en lugn svart tant som hanterade situationen som vilken annan som helst. 365 dagar har gått sedan vi tre satt inne i rummet och veterinären kom och berättade hur allt skulle gå till. Det känns så hemskt att tänka tillbaka, samtidigt som jag vet att vi fattade rätt beslut och jag vet att Nelly tackar oss. Att låta henne somna in medan hon hade värdighet kvar i livet är det bästa vi kunde göra henne.

Det kanske inte är alla som vet varför vi lät henne somna in, för jag har nog aldrig skrivit det. Det som fick oss att ta sista beslutet var pga att hon hade vatten i lungorna och emellertid fick hon extremt tungt att andas. Det var så hemskt att se henne lida. Jag har kvar filmer i mobilen på Nellys hemska andning, så att jag när som helst ska kunna titta på filmen när jag känner att vi tog fel beslut när vi lät henne somna in, och inse att det verkligen inte var fel beslut. Men jag har aldrig behövt titta på filmen, aldrig känt att det varit fel beslut.

Aldrig har jag heller berättat om att Nellys hjärta var starkt, och att det var kroppen som gav vika. Det bevisades den där dagen för ett år sedan. Eftersom det behövdes två sprutor för Nelly innan hon somnade, så fick jag och mamma gå ut ett tag medan de gav den andra sprutan. Vi sa det till varandra i bilen när vi åkte hem, att när vi sedan fick gå in så var hon inte kvar där. Det är inte lätt att beskriva, men när jag klev in i rummet igen så kändes det konstigt och tomt. Jag var helt övertygad om att hon inte längre var där och mamma kände samma sak. Vi lämnade en ros mellan hennes framtassar innan vi gick. När vi lämnade henne såg det inte ut som henne längre, hon var skrämmande lik en varg, nästan så att man inte kände igen henne. "Hejdå älskling" var det sista jag sa åt henne innan jag stängde dörren efter mig.

 

Föralltid älskad, alltid saknad. Tomrummet går inte att beskriva.



Idag har Nellys minneslykta brunnit fint på köksbordet. Hennes koppel hänger på samma gamla plats som förut, tillsammans med Nova och Pumas. Hårtussen jag hittade i mitt knä samma kväll som hon somnade in, ligger fortfarande kvar på nattduksbordet. Så kommer det nog alltid vara. Hon finns fortfarande kvar, men hon syns bara inte.