Ibland tänker jag på Nova, den lilla valpen som vi hämtade hem den där dagen i juni för snart åtta år sedan. Hon som sprang ifrån oss i ren panik på vägen hem när lät henne träffa en ny människa, som kissade på sig när hon träffade nytt folk. Hon som, första gången hon var på klubben, gömde sig under bron och vägrade komma fram. Den lilla valpen som inte alls ville gå ute, som var så rädd för alla ljud och rörelser. Minns alla gånger som jag som trettonåring undrade varför jag hade fått en hare och inte en hundvalp.

Minns hur det sakta men säkert gick framåt, hur Nova från att ha legat i vardagsrummet när det kom folk, till att ligga under köksbordet och försiktigt försöka lukta. Det här tog år alltså. Och när hon väl låg där i köket, brukade det ta minst en halvtimme innan hon vågade lukta på människan som kommit och hälsat på. Idag tar det 30 sekunder, kanske en minut, från det att någon har kommit in och blivit lite utskälld, tills dess att Nova är fram och tycker det är okej att bli klappad. Ibland undrar jag om det är samma hund som jag har kvar. Nova har SÅ mycket "fula" beteenden kvar utomhus som vi jobbar med (och som sakta förbättras) men inomhus har hon utvecklats enormt, främst efter att vi flyttade till Gävle. När jag tänker på allt vi har gått igenom så känner jag en sån lycka över att vi aldrig har gett upp, även om man har velat det ett antal gånger.
 

Den här hunden har lärt oss alla så mycket, men jag kan ärligt säga att jag aldrig hade gjort om detta. Jag vill aldrig någonsin ha en hund som Nova igen, om man ser till hennes problematiska sidor, men jag är så tacksam över allt hon har lärt mig. Det har varit psykiskt tungt att hantera allt under dessa år, men när man ser framstegen känns det värt det. Man glädjs över såna saker som andra förmodligen inte tycker är speciellt, men jag tror att jag kommer att uppskatta min nästa hund (som förhoppningsvis inte har dessa problem) på ett helt annat sätt än om jag inte hade gått gå igenom allt detta med Nova.